Engångsligg

Utläst 101126: Engångsligg av Josefin Palmgren

Det är kul med en debutförfattare som är 21 år och redan så bra som Palmgren är. Det här är en liten snabbläst historia om Klementin, 20 år, som jämför alla relationer med engångsligg. Hon säger att även vänner kan vara som engångsligg, att man har dem ett kort tag i brist på bättre och hellre än att vara ensam. Klem är en underbart frispråkig tjej som när farmor frågar "-Du ska väl inte börja ligga med kreti och pleti nu igen?" svarar "Jo. Det ska jag nog."

Klementin, 20 år, har just gjort slut med Björn som är mycket äldre. Hon har fått en tjänst som oavlönad praktikant på en reklambyrå. Hennes mamma har Aspergers och ADHD och hennes pappa en ny familj och oftast bor Klementin hos farmor. Hon är ofta ute på klubbar och träffar nya killar men vet nog inte riktigt själv vad hon är ute efter.

Juliet, naked

Utläst 101125: Juliet, naked av Nick Hornby

Jag har väntat på att den här skulle bli översatt (vilket den alltså är trots den engelska titeln) för jag har haft stora förhoppningar, trots att jag inte tyckt så mycket om Hornby de senaste åren. Hurra, så bra! säger jag. Han är tillbaka i samma härliga roliga stil som i High fidelity och Om en pojke och jag älskar verkligen hans språk när det flyter som i den här boken. Jag gillar när han skriver om musiknörderi och jag tycker om att han skriver om en engelsk kuststad där inget händer för jag kan jämföra bokens fiktiva Gooleness med Southend, som jag visserligen älskar men ändå kan hitta likheter med.

Duncan Thomsom har ett ohälsosamt intresse för musikern Tucker Crowe, som dragit sig tillbaka och inte gjort något nytt på tjugo år. Han har överfört intresset till flickvännen Annie. De har varit tillsammans i femton år utan att egentligen veta hur det gått till. Annie är missnöjd med sitt stillastående liv och går till terapeut en gång i veckan utan att berätta för Duncan. När Crowe plötsligt släpper en ny version av sitt största album skriver Duncan en översvallande recension på en hemsida fansen byggt upp. Annie skriver ett motinlägg - och får mail från Tucker Crowe själv!

Garp och hans värld

Utläst 101123: Garp och hans värld av John Irving

Jag har inte läst något av Irving förut men sett filmen Ciderhusreglerna som jag tycke var bra och velat se Garp och hans värld, men det har inte blivit av. Jag är rädd att jag skulle tycka att filmen är bättre än boken för som det tyvärr ofta blir för mig med tjocka böcker så tyckte jag den var för lång. Jag har läst den i pocket, 474 sidor med pyttebokstäver, och tyckte den var bäst i början under Garps uppväxt. De utdrag som är Garps egna texter tycker jag är ganska ointressanta. Irving har ett annorlunda och bra språk och historien om Garp är kul i sin absurditet, men som sagt alldeles för lång.

Jenny Fields var sjuksköterska under andra världskriget. Hon hatade män men ville ha barn så hon ordnade det på sitt eget vis genom att utnyttja en av sina döende patienter. Sonen Garp växte upp på en privatskola för pojkar där Jenny jobbade som sjuksköterska. Där träffade han Helen, dotter till skolans brottningstränare. Garp bestämde sig för att bli författare, men hamnade alltid i skuggan av sin mors självbiografi.

Stilla dagar i Mixing Part

Utläst 101121: Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe

Erlend Loe är en av mina favoritförfattare och har skrivit bland annat Expedition L, Naiv super och Doppler. Den här gången tycker jag inte han lyckats lika bra. Boken är absurd på karaktäristiskt Loevis, men inte lika rolig som han brukar vara. Det är mest konstig dialog mellan ett oense gift par. Jag hoppas att han kommer igen med något bättre än det här.

De norska makarna Nina och Telemann och deras tre barn är på semester i tyska Garmisch-Partenkirchen, eller Mixing Part som stavningsprogrammet får det till. Ganska snart märker man att de har problem. Telemann tänker mest på teater och TV-kocken Nigella. Nina älskar Tyskland, men Telemann har svårt att bortse från nazismen.

Tusen gånger starkare

Utläst 101121: Tusen gånger starkare av Christina Herrström

Jag läste den här när den var ny och blev lite besviken för jag tyckte om Herrströms TV-serie Ebba och Didrik och kände inte alls så mycket för den här historien. Nu läste jag om den för att vi ska ha den i läsecirkel. Här är min recension som fortfarande stämmer från min förra läsdagbok

http://www.freewebs.com/rosenylva/bcker.htm

Utläst 061215: Tusen gånger starkare av Christina Herrström

Herrström har tidigare skrivit böckerna om Ebba och Didrik samt Glappet som var populära TV-serier. Den här boken kan nog fungera som diskussionsunderlag på högstadiet/gymnasiet om mobbning. Tyvärr är den lite seg som roman betraktad. Det händer inte så mycket. Signe går i nian i en klass där tjejerna är närmast förtryckta av killarna som märks och är de som får höras. Ändå säger lärarna åt tjejerna att de måste ta mera plats. När Saga kommer till klassen förändras allt. Hon ställer inte upp på den ordning som råder i klassen. Jag har svårt att tro att elever i nian tänker så här. Nog för att jag var barnslig men i min klass var det då ingen som var så klok och verbal som i den här klassen.

Jag vill ha ett liv

Utläst 101117: Jag vill ha ett liv av Sofia Hedman

Det här är en viktig bok för att den handlar om AD/HD och ungdomar. Ibland vill man läsa något som man kan känna igen sig i och jag tror att så kallade problembarn kan identifiera sig med huvudpersonen Katti. Jag var tvärtemot Katti, väldigt blyg och lugn när jag var yngre, men tycker att alltihop känns trovärdigt; jag känner för henne och vill veta hur det ska gå. Även när hon är som mest stökig kan jag fatta varför hon beter sig som hon gör och hur jobbigt hon har det när ingen verkar förstå henne. Samtidigt som hon känner sig ensam har hon lätt att träffa killar och har en kompis, Lena, som inte har förutfattade meningar om henne. Den enda invändningen jag har är att boken känns lite slarvigt skriven ibland och tempus blandas, men det förstärker bilden av att det är en ung tjej som skrivit om sig själv.

Katti skulle ha gått i nian, om hon inte hade blivit avstängd. En gång för mycket har hon givit sig på en lärardotter som retat halvt ihjäl henne. Hon går på gymnasieelevernas fester, har äldre killar och alla är rädda för henne. Ofta blir hon inblandad när polisen kommer. Katti har helt enkelt svårt att sitta still men när hon får diagnosen AD/HD tror hon inte på den, hon är ju inte dum i huvudet.

Award

Jag har fått en award från

http://boktokig.blogspot.com/

Regler:
1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån
2. Kopiera awarden till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.




1. Tack så mycket, Boktokig!
2. Nu blev ju det här tråkigt för jag kan inte kopiera bilder till denna blogg så jag kopierar till min andra blogg i stället: http://yfronten.blogg.se
3. Jodi Picoult - Allt för min syster, Barbara Voors - Sömnlös, Marianne Fredriksson - Simon och ekarna
4. Jag skickar till några favoriter som inte nödvändigtvis är bokbloggar:
http://gyrot.wibrand.se
http://www.jeanetteohman.com
http://onekligen.blogspot.com
http://spiderchick.nu
http://knivlisa.devote.se

Tävling

Jag är med i en utlottning om boken Vad mina vänner inte vet av Sonya Sones på Tonårsboken.

Vill du vara med i tävlingen kan du titta här:
http://tonarsboken.blogspot.com/

Vi i villa

Utläst 101109: Vi i villa av Hans Koppel

Det har varit mycket skriverier och gissningar om vem pseudonymen Hans Koppel är och de allra flesta blev förvånade när det visade sig vara barnboksförfattaren Petter Lidbeck. Han har rätt när han säger att man läser boken på ett annorlunda sätt när man vet det. Inte för att jag läst något annat av Lidbeck, men visst har jag andra förväntningar på böcker av en barnboksförfattare än en "vanlig" författare. Det som stör mig med den här är att den är satt i skrivmaskinstext som försvårar läsningen och att det är så kortfattade dialoger och ibland svårt att hänga med i vem som säger vad. Särskilt när det inte är några talmarkörer. Exempel:

Anna kommer ut, visar upp sig.
Få se. Gud så fin du är.
Titta, pappa.
Hon studsar på stället och diademets spiraler dansar runt.
Jag kör dig.
Men det är nära, jag kan gå .
Hon är snart fem i, jag kör så du inte kommer för sent.
Men pappa...
Ja?
Du behöver väl inte köra ända fram?
Du stannar vid lekplatsen.
Okej, då kommer jag och hämtar vid tio. Får du ha det så kul.
Du kör långsamt därifrån, iakttar henne i backspegeln.

Bra däremot är att boken är skriven i duform, det känns annorlunda. Och så är den rolig, fast det går åt skogen för huvudpersonen. Det känns lite lustigt för mig att läsa en sådan hemsk skildring av villaliv just precis när vi har köpt hus och jag ser fram emot något mera eget. Petter Lidbeck har testat att bo i villaområde och vill inte tillbaka. Jag läste i en intervju med honom att det är precis så som han beskriver det och ibland värre och att boken inte är direkt självupplevd men man kan säga avlyssnad.

Du ser ut som du mår och du mår inte bra. Din fru har fått reda på att du har en älskarinna och kommer att lämna dig. Det börjar hända konstiga saker i villaområdet och det går inte längre att lita på någon. Killarna i innebandygänget är egentligen inte dina kompisar och du retar dig på dina grannar.

Radhusdisco

Utläst 101108: Radhusdisco av Morgan Larsson

Jag har läst lite blandade recensioner om den här, men eftersom jag själv är uppvuxen på 80-talet, liksom författaren fast han är fyra år äldre, så gillar jag denna sorts nostalgi och uppväxtskildring och håller inte med de negativa rösterna. Morgan är journalist och programledare för Christer i P3. Han kommer från Trollhättan och bor i Göteborg. Det känns bra att han inte hamnat på Saab, som de flesta från Trollhättan tydligen gör (eller åtminstone gjorde, under Saabs storhetstid).

Det är en roman men det finns hur mycket igenkänning som helst. Förutom att jag ju inte kan veta hur det är att noja över att förhuden är för trång, men det känns ändå trovärdigt så jag får väl fråga mina killkompisar om snopproblem i tonåren. Jag minns kläderna, frisyrerna, TV-programmen och på avstånd frågachansproblematiken (fast det var aldrig någon som frågade chans på mig utan jag och en kompis var oftast frivilligt utanför alla kärlekskaruseller).

I den här boken får vi följa Morris under hela hans grundskoletid. Lågstadiet är en bra tid trots att kompisen Linus får alla snygga tjejer (då blir ju han andrahandsvalet vilket inte är illa det heller). Sedan flyttar familjen från lägenhet till radhus och han får börja i en ny skola på mellanstadiet. På högstadiet har klassen utvecklats till en riktig problemklass och gamle magistern kommer för att prata klassen till rätta. Utanför skolan har han kompisar, flickvänner och tonårsproblem. Han har alltid fått höra att han tänker för mycket, men när han träffar en kompis farfar som också säger att han antagligen grubblar för mycket känner han sig lugnad; han vill gärna bli som fantastiske Einar.

I eget sällskap

Utläst 101105: I eget sällskap av Steve Martin

Om man är i behov av något lättläst, och det var jag efter ganska tunga Hjärtblad av Aino Trosell, är det här ett bra val. Bara man säger Steve Martin tänker jag komedi, för jag förknippar honom med filmer som Hfuhruhurrs dilemma, Brudens far och Little shop of horrors. Boken är både rolig och lite sorglig och jag rekommenderar den till den som vill läsa en roman om psykisk sjukdom.

Daniel Pecan Cambridge har stora problem eftersom han är rädd för trottoarkanter. När han lämnar sin lägenhet tar han de mest mystiska vägar för att undvika trottoarkanterna men ibland måste han ut, till exempel för att gå på apoteket och köpa sexton cerat. Trots mycket innesittande händer det grejor i Daniels liv; han får spela med i en morddokumentär för TV, blir kär i mäklaren Elizabeth, träffar psykiatristudenten Clarissa och hennes son Teddy och vinner uppsatstävlingen om den mest genomsnittlige amerikanen.

Hjärtblad

Utläst 101105: Hjärtblad av Aino Trosell

Mamma sa att jag kan läsa den här och kanske tycka om den för att den handlar om dalkullor som vandrar till Stockholm, men själv tyckte hon att den var lite orealistisk för att allt för mycket händer samma människa. Och jag håller med henne. Jag ville tycka om boken, och den är inte dålig, men ibland blir den faktiskt tråkig, trots att den alltså har en historia som borde gripa mig, om kullan Hulda som vandrar till Stockholm för att söka jobb i slutet av 1800-talet. En bok på nästan femhundra sidor måste ha något mera för att jag ska tycka att den håller hela vägen. Jag gör orättvisa jämförelser med böckerna om Nancy av Elsie Johansson och naturligtvis Utvandrarserien av Moberg och Stadserien av Fogelström. Jag tycker ju om att läsa om hur det var i Sverige förr, men det måste kännas äkta och finnas personer man kan känna för och Hulda är inte någon jag kan identifiera mig med.

Hulda växte upp i ett Malung där folk var fattiga och svalt i början av 1870-talet. När hon konfirmerats gav hon sig ut på vandring som så många andra dalkullor gjorde på den tiden. Hon gick till Stockholm för att söka jobb och hamnade i en fin familj. Hemma i Malung väntade Lars, mannen hon älskade, men när hon återvände hem för att träffa honom på sommaren har något hänt.

Jag finns

Utläst 101103: Jag finns av Maja-Maria Henriksson

Jag hade precis lånat den här boken när den blev nominerad till Augustpriset för barn- och ungdomsböcker. Det är en viktig bok som Maja-Maria själv säger att hon skulle ha behövt när hon var fjorton år. Den bygger på författarens egen uppväxt och är hennes debut.

Johanna är fjorton år och går i åttan. Hon har det värre än de flesta andra i hennes ålder. Förutom att två killar i klassen misshandlar henne i skolan har hon en mamma som också misshandlar henne, både fysiskt och psykiskt. Trots att det kommer en socialtant till skolan och pratar med Vedin, som är hemsk mot Johanna så händer det inget. Man förstår inte hur Johanna härdar ut och till slut gör hon inte det heller.